Jag minns att jag nästan ställde mig upp och sjöng med i musiken på bussen hem. 

 

Jag var sprakande, flimrande. Jag var Juni som rörde sig under täcket. 

Jag minns inte vad du hade på dig. Du frågade om du fick röra vid den kemiska tussen som utgjorde mitt hår och jag sa ja. Jag satte mitt leende på piedestal i klassrummet på andra våningen vid högstadiekorridoren. Vi gick suckarnas gång tillsammans. 

 

Vi behövde inte säga något. Det var så jävla självklart ändå. Och det har det varit ända sedan dess. Det spelar ingen roll om du har bestämt dig för att ha på dig vans eller dr martens, om jag har långt hår eller kortklippt (som om jag tror det ska göra skillnad) för jag kommer ändå alltid komma tillbaks till den här känslan. Och ändå är det så mycket som jag inte vet. 

 

Vi kan dra åt helvete. Det blev som du sa.

 

För alltid en förlorare i östermalms källartrappors famnar.