Stannar hemma från skolan och försöker reda ut de tusentals knutar som flyter runt i mina vener nuförtiden. Lyckas inte och åker istället ut i kvällen för att ha något att sysselsätta mig med. Berättar för den äldsta kompisen jag har att saker är svårare nuförtiden och han lägger handen på min axel. Vi hamnar nyktra i en spritdimma med såna jag alltid ville imponera på men alltid kände mig misslyckad hos, de säger att de saknat mig och jag nickar till svar. Det är så svårt att fokusera på att inte tänka. Landar på ett nattligt upplyst mcdonald's och pratar om sånt vi alltid pratade om på på högstadiet och jag känner att kanske kommer jag bli som då igen, fast lite bättre. "Jag bor ju så nära om du vill sysselsätta tankarna med något annat någon gång" säger han. Jag är tacksam.

 

Vaknar tidigare än jag brukar och kan inte somna om. Kör till andra sidan stan och släpper taget om verkligheten med dom jag tycker om. Ser hur träden och himlen smälter samman och bildar mönster i vattnet innan de säger att det är dags att gå därifrån. Ångest ångest ångest och är det så här livet kändes innan och jag kanske borde bli knarkare och ångest och ångest igen. Vi sätter oss runt ett bord och nej tack jag vill inte ha något att äta och är du säker? och ja, men tack ändå. Beställer ändå och märker att jag faktiskt var hungrig ändå, känner hur färgerna kommer tillbaka samtidigt som jag berättar för dom att dom är otroligt viktiga och det kanske inte var så konventionellt eller så bra alls men det känns rätt och jag tror dom känner det med. 

 

"Det här var den galnaste dagen i mitt liv" säger han och jag håller med. Åker hem och somnar trots att allt snurrar. Vaknar klockan tolv och allt suger igen.