det är klart det gör ont. det är klart att det vrider sig i magen på mig så det känns som tio tusen fjärilar med klaustrofobi bor där när jag tänker på det. alltihop.

 

hur vi pratade i telefon. hur vi upptäckte. hur vi var varandras första allt, eller nästan åtminstone för du hade ju kysst den där äldre killen när du gick i sjuan och du sa ju att det inte betydde något och när du sa det trodde jag på dig utan att tveka.

 

hur alla filmer vi såg bara blev tomma titlar och lakan och täcken och mänsklig värme, utan en tanke på handlingen eller vilka pris den vunnit, enbart fungerande som bakgrundsljud. 

hur vi grät. hur vi skrattade. hur vi älskade. hur jag kom till slöjdlektionen en septembermorgon i mitten av högstadiet med en tjock sjal runt halsen så ingen skulle få se vad som enbart tillhörde oss två. hur dina ordlösa blickar letade sig in mellan mina revben och kurade ihop sig i min bröstkorg. 

 

hur du sa att du var så ensam så ensam och hur jag försökte mitt bästa men inte riktigt nådde fram. aldrig. 

hur vi åt godis bland löven den där första hösten. hur ditt hår smakade mellan mina läppar. hur viktigt allt kändes. innan något hade hunnit förstöras. 

 

jag vet att det inte förtjänade att ta slut såhär, men jag vet inte hur det hade blivit annars. i den bästa av världar kanske jag skulle ha blivit överkörd av en buss eller något och du skulle ha suttit med mig i ambulansen när jag tvingade fram mina sista ord till dig medan gatlyktornas orangea ljus dränktes i ambulansernas neurotiska viskningar som förgäves skulle leta sig fram genom försomriga, daggvåta kvarter. jag tänker ofta på hur det borde ha blivit. kanske hade det blivit enklare om vi var i ambulansen istället för att stå mot väggen vid fucking turistinformationen vid renmarkstorget. 

 

jag är så ledsen. jag var tvungen att gå.