jag hatar hur jag uttalar ditt namn i varje utandning

även om jag bara ska säga något oväsentligt

typ som

ja jag kommer hem i tid

 

jag hatar hur jag sjunker till botten i dig

aldrig tar mig upp till ytan igen

jag hatar hur det ibland känns som att jag aldrig kommer nå fram alls

för vem skulle kunna förstå

 

jag hatar hur du tar över allt jag är

 

men mest av allt

 

hatar jag hur jag inte hatar dig alls. hur jag faller igenom silverskärmar varje gång.

 

och hur en månad under gulvita täcken, bakom skynken och persienner var allt som behövdes