"Har du sett den filmen?" Frågar han och pekar och jag tittar skamset ned mot asfalten, hagagatan som i normala fall brukar försätta mig i paralyserande ångest men som i just detta nu känns helt okej och svarar att "nej, det har jag inte".

 

"Så vill jag i alla fall att det ska bli. Mellan henne och mig. Dom blir kära."

 

Och vi pratar om att cykla längs dammiga landsvägar kantade av björkar

 

att vakna upp bredvid någon så ofrämmande att det känns som att man hittat en till kroppsdel av sig själv

 

att ta promenader över isen när snön i umeå krasar sådär fint som den alltid gör hemma hos farmor

 

att se årstider och människor förändras, hand i hand fast det inte känns så.

 

för min hand ska ju vara din. och din ska vara min. och du har världen i fingertopparna och en gång när det inte kändes så tungt berättade jag det och sedan dess har jag känt mig förlägen och fel och konstig och UTLÄMNAD men sen känns det ofta helt okej också. 

 

den här dödsdansen alltså.