Det var så längesen nu som jag hörde av mig. Och det var ännu längre sen du slutade svara. Så nära men ändå så långt bort. 

 

Det var en av de där evighetslånga somrarna och vi var alldeles för små för att bry oss om något annat än att kliva upp på morgonen och hoppa över grannens staket för att komma till varandra och äta frukost. Vi spelade fotboll nere på på arenan. Vi drack saft i i pinnstolar under parasoll som skapade långa skuggor som for över gräset. Och du var min enda vän. 

 

Gränslandet mellan sommar och höst blev till mörka mörka oktober och svarta vatten omfamnade våra handleder och ledde oss till platsen i oss själva där man ifrågasätter allt. Det var en dag jag många år senare kom att förknippa med min första flickvän, en dag nån vecka innan min nionde födelsedag som allt brast. Och jag minns hur pappa sprang två hus bort och hur mamma slöt sina vingar om mig och min syster och berättade att ibland mina barn ibland så dör folk alldeles för tidigt och det finns inget vi kan göra åt det. Jag minns hur vi umgicks med varandra dagen efter och hur nästan allt kanske var som vanligt förutom att jag sa något i stil med "tänk att din mamma ärvt företaget" och hur pappa snabbt sa åt mig att snälla, prata om något annat. 

 

Och årstiderna blev till år och långsamt, långsamt märkte jag hur vi gick åt olika håll. Du och sporten. Jag och musiken. Viktor med de nya vännerna, Viktor som växte upp för fort. Viktor som ville så mycket. 

 

Du som aldrig kunde ses. Din pappas porträtt som lades ned i byrålådor. Din familj som började bråka med min. Din familj som bytte brevlåda, "han bor ju inte här längre".

Mitt hjärta som brast. Din mamma som inte svarar när jag skriver. 

 

Varje dag går jag förbi garageportarna vi använde som mål när vi spelade innebandy. Du var alltid mer träffsäker än vad jag var. Det är du kanske fortfarande.

 

Vore konstigt annars.